Jag befinner mig på besök i min hemstad. Hedrar min ömma moder med ett besök. Alltid lika bävande när jag drar in med han den andre, sjuåring, minsting och allt vårt bagage i min mammas lilla tvårummare precis vid älven. Hon talade om att hon städat massor inför vår ankomst. Han den andra sa att det kunde hon kanske ha väntat med att tills vi lämnat byggnaden.
När jag är hemma så här så är det ju givet med en runda på stan. Jag blir alltid lite nervös inför det. Tänk om man träffar på någon man känner? Vad ska de säga? Är jag mig lik? Vill jag vara mig lik?
Jag kommer på mig själv med att snegla lite på de människor jag möter ifall, ifall. Plötsligt inser jag att jag smygtittar på de som går i gymnasiet nu, det vill säga de som är typ tjugo år yngre än mig. Om jag ska få korn på någon som jag känner så är det kvinnorna med barnvagnar och de män som börjar bli tunnhåriga jag ska smygtitta på. Vill jag det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar