Jag, bitter?

Jag vill ju inte vara sämre än de rutinerade killarna och de äldre männen i bloggvärlden. Så jag messade följande fråga till 118 100:
"Vad är signifikativt med amaliamedgrisarna.blogspot.com?"

En halvtimme senare fick jag följande SMS från 118 100:
"Hej! Vår tjänst är populär och din fråga är placerad i kö. Tack för tålamodet! Mvh 118 100"

Populär och populär, de två anställda på den här tjänsten googlar som puckon för att kunna svara på frågor.

Efter ytterligare tjugonio minuter hade en utav dom hittat min blogg. Läst igenom den, analyserat och kommit fram till följande slutsats:
"Det som är signifikativt med amaliamedgrisarna.blogspot.com är författarens känsla för humor där inslag av bitterhet och ironi vävs samman till en underbar läsning. Ha en bra kväll!"

Jag är inte bitter...jag är en skeptiker. Sketans 118 100, ni har förstört mitt liv.

Det här kära vänner är journalistik på hög nivå. Det här kära vänner är den konstigaste nyhet jag någonsin läst.

Länk

Alla utom Ali och Signe

Jag förstår mig inte på husdjur. Jag förstår inte vad det är mattar och hussar säger till mig när de pratar om sina djur:

- Åh, hon är så barnkär den här lilla. Hon älskar barn.
Jag försöker relatera till den lilla hunden som ett djur som tycker om barn. Hur vet ägaren att hunden är barnkär? Hur vet hunden vad ett barn är? Hunden tänker väl knappast att "åh, vad jag diggar kids"?

- Vi åkte in i ilfart till djursjukhuset. Det kostade 8 000 kronor att dra ut taggen ur tassen. Men man gör ju allt för dom små liven.
Jasså, gör man det? Är det inte bättre att lägga 8 000 kronor på att skicka fattiga svenska barn på kollo?

- Ja, du vet katten min följer efter mig som en liten hund. Men han är kastrerad så det luktar inte (här tänker jag att urin kommer alltid att vara urin med eller utan doft). Och han vägrar att bajsa när han är ute. Det ska han absolut göra hemma i lådan.
Ska jag applådera nu? Eller bli hänförd? Är det bra gjort av en katt att vägra bajsa ute? Antagligen.

Nej, jag förstår mig inte på husdjur. Men det finns två hundar som för alltid kommer att äga mig; Ali (rest in peace) och Signe. Ni skulle ha sett Ali, han hade stora öron som flaxade när han sprang. Hans päls var alldeles roströd och han var den snällaste hunden någonsin. Han gjorde jag allt för.

Säljes; http://www.amaliamedgrisarna.blogspot.com/

Jag har precis fått veta vad min blogg är värd: 30 107 kronor.

Det framgår dock inte var jag hämtar ut pengarna.

Så du har en slapp livmoder du...arma kvinna.

Vår uppfart ligger utmed en gång- och cykelväg som används flitigt. Häromdagen passerade det en man som hade varit och köpt korv. Vi har ett förflutet tillsammans på så sätt att han tog över en lägenhet efter oss. Med andra ord så känner vi honom inte.

Han dröjde sig kvar vid vårt staket och pratade och pratade. Han brände sina eventuella broar in i mitt liv genom att ställa följande fråga:

- Väntar du en till eller? och nickade mot min mage
- Nej, det är min dåliga hållning...

Där hade det varit på sin plats att byta samtalsämne eller faktiskt be om ursäkt. Men inte då:

- Nähä, näha, det tar tid innan det drar ihop sig, säger han och jag undrar vad för bild han framkallar i sitt huvud. Min livmoder?

Jag övervägde att bjuda in honom på en kopp kaffe för att vidare diskutera min ägglossning och vad det får för konsekvenser i mitt liv.

Skynda fynda!

På lördag (31 maj) är det auktionsdags igen! Har ni vägarna förbi så är det absolut värt ett besök.

Därför är hundpåsar svarta

Utanför vårt hus passerar det dagligen en äldre kvinna med minst tre hundar i koppel. Igår pratade jag med henne. Samtidigt dinglade det en transparent plastpåse med hundavföring i hennes hand. Det är lagom distraherande.

Byggställning

Vi håller på att bygga ett räcke på vår altan. Jag fick i uppgift att agera som hävstång när en planka skulle dras rätt...

Det rådde lite delade meningar om hur jag skulle hålla i plankan. En frustrerad make gav mig rådet:

- Jamen, sitt på huk. Som du gör när du föder.

Jaha, jamen då förstår jag... Jag vill poängtera till alla män och kvinnor därute som inte fött barn; att föda barn är inte som att göra nummer två i skogen.

Kreativt läckage

Ni vet de där idéerna som låter kanon när man planerar och står i. Alla reser sig och applåderar med rosiga kinder;
- Ja! Så gör vi! Det kommer att ta andan ur alla. Varför har ingen gjort detta förut!?
Ni vet de där idéerna som låter bra men floppar när de genomförs och då är det försent.

Praktikanten får gör de nödvändiga inköpen och chefen ringer snubben som ska utföra detta storslagna. Det här blir bra, riktigt bra.

Så blir det tisdag kväll i Belgrad. Momentet där man ska dra igång röstningen närmar sig. Alla i planeringsgruppen tittar hemlighetsfullt på varandra och försöker kväva sina exalterade fnitter.

Det är dags! In med snubben som ska starta röstningen. Rekvisitan är på plats.

Jaha, han kastar alltså ut en boll i publiken och så var röstningen igång... Jag sitter och sneglar på ESC semifinal och förstår ingenting. Inte ens när han kastar ut bollen i publiken. Det jag förstår är att jag precis har bevittnat en sådan där underbar- banbrytande- total flopp- idé. Jag skrattar åt dom och lider med dom för jag vet hur det känns; överraskande fånigt.

Snart tillbaka till livet

Jag tentar som ett as. Därav den bloggskugga som råder här.

Ännu ett avslöjande

Och, jag tror att sopgubbarna gör likadant. Vid flera tillfällen, speciellt på vårkanten, när jag är ute och går så lyckas jag ta samma rutt som sopbilen.

Jag tror att de står och lurpassar bakom ett hörn i väntan på ett lämpligt offer:
- Göte! Vakna! Där kommer vårt offer. Fort nu. Ser du? Kvinna som njuter av vårluften och försöker få sitt barn att sova i vagnen. Pärfa! Gäsen i bötten!

Så slår vi följe ut med hela gatan.
- Hej, säger jag.
- Hej, säger sopgubben. Och när jag gått förbi så flinar han stort och gör tummen upp åt Göte som sitter bakom ratten. Göte lägger i ettans växel och krypkör liiiite mer sakta än vad jag går för att sedan köra förbi och stanna vid nästa soptunna. Och så håller det på tills jag promenerar i 120 km/h eller svängt av från sopbilsrutten.

I bilen på väg till avfallshallen skrattar det gott åt sitt interna skämt:
- Härreguuud, såg du vad fort hon gick till slut! Håret stod rakt ut rakt bak. Och sedan när hon trampade snett för att hon gick så fort. Ha, ha! Den bästa den här månaden.

Ett avslöjande

Under de två senaste veckorna har jag hunnit med ett besök hos tandläkaren och ett besök hos frisören.
När jag satt i tandläkarstolen och sköterskan stoppat in en gigantisk och sylvass röntgenplåt i min mun började hon be om ursäkt att hon lät förkyld, men det var allergi och så gick hon på. Där satt jag och bet ihop och kunde inte ge respons på det hon sa. Jag ville säga att det är ok, oj vad jobbigt för dig, har du haft problemet länge?

När jag satt i frisörstolen med blött hår började frisören kamma håret i en mittbena. Kamma, kamma. Så där sitter man i den absolut fulast tänkbara frisyr någonsin; slickat kammat i en mittbena. Då säger frisören:
- Jag ska bara fixa en snabb grej.
Går iväg och lämnar mig där med mitt slick.

Jag anar ett mönster. Det är så de gör; utsätter sina kunder och patienter för interna skämt. De skrattar åt oss när de fikar:

- Ha, ha, ni skulle ha sett hur gärna hon ville prata men jag hade precis satt in sugen och lagt in elva bomullsrullar så hon fick inte fram ett ord. Ja, jösses vad kul.

Eller:

- Jag kammade och kammade som en besatt. Och jag tryckte bara handduken mot håret. Det droppade och låg så slickat mot ansiktet att sminket började rinna. Ni tog väl ett kort?

L-ng-n & Bl-b-r

Jag vill minnas att jag lovat mig själv att aldrig mer ställa upp på klädpartyn. Men här är jag. Och det finns absolut ingenting som tilltalar mig när det gäller det här märket. Ingentig. Tråkiga färger och modeller. Det har inte hänt mycket de senaste åtta åren. Men nu ska jag fika!

Lika som bär

Jag har insett att jag har väldigt svårt att se skillnad på äldre människor. De som är 70+. De ser likadana ut och jag anstränger mig till de yttersta för att lägga deras anletsdrag på minnet för att inte missa att hälsa på dom på stan.

Numera hälsar jag på alla för att gardera mig. I ett litet samhälle är det bättre att hälsa en gång för mycket än en gång för lite.

Tentaperiod...igen.

Full fart på jobbet

Idag ringde det en bekant vars yrke är begravningsentreprenör. Han ringde här på morgonen och frågade hur det stod till.
-Jo, tack bra, svarade jag som det sig bör.
- Fint fint, sa han.
- Hur är det själv? frågade jag som det sig bör.
- Jag är på jobbet nu så det är full fart! svarade han.

Mission accomplished

Gjosta är nöjd. Jag är nöjd. Gjosta ska softa med polarna. Jag ska hem och tok stretcha.

Fika

Jag trodde att jag skulle ramla av. Så vingligt. Men nu har jag töltat, eller det är nog Gjosta som ska ha kredd för det.

Käre gode Gud...

Jag hjärta Gjosta

Mot stallet

Det är viktigt att gå med stora steg när man ska galoppera vilt.

Nr 1

Det är viktigt att tömma blåsan innan man ska galoppera vilt.

Min eftermiddag som Malin Baryard

Mot hästarna! Nu kör vi så det ryker om hovarna. (Hjälp.)

Min eftermiddag som Maradona

I onsdags lovade jag 8-åringen att vi skulle spela fotboll i helgen. Idag gällde det. Det var jag och Minstingen mot 8- åringen och hennes kompis. Mina motståndare hade ett hemligt språk där de använde sig av fraser som "gurka", "äppelmos", "tomat". Allt för att krossa mitt lag i fotboll. Men med Minstingen som målis och jag som en stark anfallsspelare, back och mittfältare kunde ingenting gå fel.

En snabb utvärdering utav mina två motståndare sa mig att det skulle bli en lätt match; 8-åringen har bra kondition men har inte fått in passningspelet. Kompisen bor endast tio minuters gångväg från skolan men får skjuts dit och hem varje dag. Så hennes kondition skulle antagligen inte vara på topp.

Jag flög fram över planen. Dribblade bort mina motståndare fullständigt. Jag var Maradona. Jag var oövervinnerlig. Trots att mitt fläsk hoppade upp och ner och levde rövare och min ischias bönade och bad att jag skulle sluta sparka på bollen krossade jag mitt motståndarlag med 10-7.

Min kropp har fått en chock men segern är min. Man kan inte låta barnen vinna jämt.

Vårtecken

Det har fullkomligt exploderat ute i naturen; cyklister överallt. Och då syftar jag inte på den "vanliga" cyklisten som tar hojen till ICA utan de som tar cykeln från en stad till en annan. Det tycks mig som om det har gått dem fullständigt förbi att det är vedervärdigt jobbigt att cykla. Speciellt med packning om tält, stormkök, ett ombyte, två barn, karta, tre kilo kaffe och reflexväst.

De cyklar på 90 vägar i..tja hur fort kan det gå, tio kilometer i timmen? På grund utav alla packning kan jag inte susa förbi dem utan jag måste bromsa in och väja rejält just på grund utav den enorma packningen.

Jag överväger att stanna, veva ner rutan och fråga om de inte ångrar sig. Var det inte ett dumt förslag att ta en cykelweekend när det visar sig att det regnar och varenda bonde har gödslat och är ute och kör med sina bajsbilar? Stretchar ni? Efter hur många mil kommer mjölksyran? Vill ni ha lift?

Jag kommer aldrig att överhuvudtaget överväga att åka på en cykeltur som sträcker sig längre en en kilometer tur och retur. Aldrig.

Av kungligbörd

8- åringen och jag pratade om hur man blir kung och vad som krävs av kungligheterna. Hon tycker det verkar jobbigt att inte kunna kissa när man vill, bära tunga klänningar och ha så mycket saker på kläderna typ simborgarmärket. 

Vidare undrade hon hur drottning Silvia blev drottning. När det visade sig att man kan gifta sig till en kunglig titel så sa 8- åringen:

- Jaha, ja då får jag väl se till att hålla mig undan då.