Trädgårdsdiktator vs Städdiktator

Det vi fajtas mest om är hemma är just städningen. Vi har olika sätt att se på städning och jag hävdar givetvis att mitt sätt är det rätta.
Igår kom vi fram till att jag kan inte engagera mig i trädgården för jag är fast inne i huset för att han är ute i trädgården och maken menar att han är fast i trädgården för att jag är inne i huset.

Men det är ju inte ett problem så länge till. Jag menar, när tar trädgårdssäsongen slut? Oktober?

Är mitt hem surt eller basiskt?

Jag undrar allt som oftast hur ni andra har det där hemma. När jag funderar över tid och vad jag gjorde innan barnen fanns så funderar jag på er singlar och vad ni gör med er tid? Jag minns inte.

När jag funderar över stök och kladd så går mina tankar till er småbarnsföräldrar. Hur ser det ut hos er? Vi måste bara vara absolut värst i stök, kläder, kladd och gammal disk.
Så nu ska jag göra ett surhetsprov på vårt hem. Jag ska sticka ner ett lackmuspapper i vårt hem genom att ställa några enkla frågor som ni gärna får svara på.

Först lite information om vår status:

-Hushållet består av två vuxna, en mer stökig, en mindre stökig.
- Hushållet består av två barn. Kön flickor. 8 och 2 år gamla.

Frågor:

1. Plockar du leksaker varje dag, en gång i veckan eller aldrig?
2. Har du ett så kallat finrum eller säger du vardagsrum?
3. Brukar ni, det vill säga hela familjen äta framför TVn?
4. Har du en matta under soffbordet?
5. Om så, vad har den för ursprunglig kulör?
6. Dammsuger du varje dag, en gång i veckan eller vid enstaka tillfällen?
7. Bär dina barn bort sin disk utan att du ska behöva säga till?
8. Hur många kaffekoppar, alt glas, alt tekoppar kan du få ihop från det senaste dygnet om du går ett varv i huset/lägenheten?
9. Kan du efter en helg skrapa ihop en hel måltid ur soffan?
10. Är det möjligt att hitta gömda skatter i form av gamla kissblöjor?
11. Vet du hur svårt det är att moppa bort gammal intorkad gurka?

12. Är din högsta dröm en högtryckstvätt till köket?

Du kan svara i kommentarsfältet eller på din blogg (länka i så fall i kommentarsfältet).

Åldern tar ut sin rätt

Nu går det inte längre att leva i förnekelse; jag måste skaffa glasögon. Mitt brytningsfel har försämrats och nu är det ingen återvändo. Jag ska köpa brillor på nätet. Är det någon som har något tips om en bra sida?

Gamling på vift

När jag nu har fört gamlingarna på tal så kan vi läsa detta i dagens SVD.

Vackra ord om mormor

Min mormor dog januari 1998. Då bodde jag på Gotland och hade varit gift i tre månader.
Jag minns att jag skurade golvet när jag fick beskedet om hennes bortgång.

När jag var liten bodde vi i samma hus som mormor och morfar. Trots detta känner jag dom inte. Jag har starka minnen av mormors brödbak, dåliga hörsel och att hon ofta la mat på "hölla" (bysten). Jag minns att morfar luktade tvål och jag minns hur hemskt det var när denna vitala och stiliga man blev sjuk och tynade bort.

Jag var barn, tonåring och hade inte behovet utav att lära känna dom på djupet. De fanns där. Det var tryggt och fint.

Nu när jag är 33- år så önskar jag att jag kunde sitta ner och prata med dom. Jag skulle ställa hundratals frågor om deras uppväxt, livsdrömmar, varför de valde varandra som livskamrat och på så sätt kunna lista ut varför saker och ting är som de är.

Idag fick jag en bok på posten från min mammas kusin. Den heter "Haga, en stadsdel i Karlstad". Där kan jag läsa följande om min mormor och hennes engagemang i Frälsningsarmén. Det är en man vid Olof Wennberg som berättar:

"Men så hade vi höttabarn som Elsa Nyberg som höll ett öga på oss. "Vi skulle minsann visa dom, varifrån vi kom", var hennes vittnesbörd, denna genomärliga människa. Hon lärde oss förresten att simma i älven. Jag tänker ofta på henne som den barmhärtige samariten. Hon brydde sig om."

Det är fint att höra så vackra ord om min mormor. Det finns fortfarande människor som minns henne. Som hon vill jag vara, en barmhärtig samarit som är villig att lägga ner sina fördomar i vetskapen om att alla är vi människor som längtar efter att bli älskade och accepterade.

Patricia rule

Jag vill en gång för alla klargöra att det är inte okey att prata om sina fisar som "kryddiga".

Mohedatoffeln

Jag har förlängt sommaren med ett par röda träskor.

Låt oss kramas i trafiken

Jag har länge drömt om att kunna montera en mojäng i bakfönstret på vår bil där jag kan kommunicera med mina medtrafikanter.

Jag föreställer mig en sådan där mojäng där texten rullar fram och jag kan ge enkla kommandon från förarsätet.

Mina favorit meddelanden skulle antagligen vara:

- Pucko, du ligger för nära! Har du någon som helst aning om hur farligt det är? Näe, skulle inte tro det ditt as. Om jag skulle tvärbromsa nu skulle du i din tur sitta i min backlucka.

- Pucko, varför så puckat bråttom?

- Pucko, varför börjar du köra om så tidigt? Nu måste jag bromsa.

- PUUUUUUCKOOOOOOOO.

- F-ck y-u!

Men en sådan mojäng i min bil skulle nog vara en större trafikfara än något annat. Men drömma får man.

Ha. Ha. Ha

Ett gott skratt förlänger livet sägs det. Så om det stämmer har jag förlängt mitt liv genom att ta del utav detta:

Blocket

Mikebike

Jag testar att ladda upp film på bloggen efter att Ting instruerat mig hur det går till.
Här följer en rafflande film från i somras där jag jagar en rymling.

Ht 08

Höstterminen har sparkat igång. Rivstart som alltid och jag är aldrig förberedd. In i det längsta förtränger jag det faktum att den ryckt närmare. Jag tycker inte om höstterminen. Den är så intensiv. Veckorna bara avlöser varandra medan mörkret smyger sig på.

Jag har redan fått munsår av stress. Dessutom regnar det ute och det enda jag begär är att barnen får ha det bra och sol och värme.

Nu ska Minstingen och jag gå till dagmamman för inskolning. *klump i magen och tår i ögat*

My hero

På tal om puckon bland tornerspelspubliken på Visingsö igår, så träffade jag där min hjälte; kvinnan som sa ifrån.

Det visade sig vara världens längsta kö till toaletterna och det hade bildats en prydlig kö alldeles i början av toaraden och då smög det in prakt puckon som ställde sig i andra änden för att sno åt sig toaletterna där. Alla i kön blev märkbart irriterade men sa givetvis ingenting, ingen utom min hjälte. Där stod hon framför mig i kön med sitt stora svarta hår och sa med kraftig brytning:

- Ey! Köen er hear bårta åkey?

Inom mig ropade hela min varelse: Hurra! Jag älskar dig du vackra starka kvinna! Tack!

Och där och då insåg jag att det finns ingenting starkare och mer dynamiskt än en invandrarkvinna som fattat den svenska störningen att köa men samtidigt skiter fullständigt i att hålla käft när folk tränger sig. Respekt.

En husägares mardröm

I natt drömde maken att han var ute i trädgården och hittade en mördarsnigel stor som sin egen arm.
I natt drömde jag att en hantverkare kom för att titta på en grej i vårt hus. Det kostade oss 2300 kronor.

Jag- ett skilsmässobarn

Jag är vad man då kallade ett skilsmässobarn. Idag betyder det att när pappa ringer,hör och häpna, för att fråga om det går bra att de kommer till Minstingens födelsedag så måste jag meddela att de är varmt välkomna en annan dag. Anledningen är den att hans ex fru som i det här fallet är min mamma, kommer och hon tycker att det är väldigt tungt att träffa pappas "nya", i det här fallet den kvinna som min pappa bedrog mamma med och nu lever tillsammans med.

När blev jag indragen i mammas och pappas skilsmässa? Sedan när blev det mitt ansvar att se till att mamma slipper plågan att träffa den "nya" kvinnan? Har jag ett ansvar för min mamma i den här frågan?

Jag kan så väl minnas när jag var liten och jag tyckte om min släkt och familj för de de var. Ni vet, jag var fullständigt omedveten om vad som pågick (otrohet, oäktingar, märkliga morbröder, gamla mostrar som ångrat sitt val av livskamrat). Jag var barn och knöt an till människorna runt omkring mig för att de fanns där och var min familj. Jag kan också minnas när jag började bli medveten om att personer runt omkring mig inte var vad jag tidigare trott.

Nu så får jag allt mer ofta höra hur det egentligen var då mamma berättar episoder från sitt liv. Ibland är det så jobbigt att vara vuxen och bli indragen i sådant som egentligen inte angår mig...eller gör det det? Det borde finnas en regel som sa att endast det som uppdagas och pågår efter min artonårs dag och framåt angår mig. Allt det andra slipper jag höra om.

Jag gottar gärna i all annan historia utom min egen.

Tornerspel på Visingsö. Mitt bland alla sittande publik står den här snubben. En medelålders man som står för att se bra. Jag blir så irriterad på sådana idioter. Säger jag något? Nej, jag är ju konflikträdd och bitter.

I min hjärna

Jag tycker att det är vackert med vindkraftverk. Varje gång jag ser ett så funderar jag länge på hur det skulle vara att sitta fast på ena vingen och snurra med. Då ryser jag.

Ibland när jag står vid rödljus så får jag för mig att bilen rullar bakåt trots att jag bromsar.

Jag fixar inte när Word stryker under ord och meningar med rött och grönt. Jag måste genast stava rätt eller lägga till ord i min ordlista. Om vi inte kommer överens väljer jag "ignorera mening". Jag kan ignorera Word men Word kan inte ignorera mig.

Varje gång jag kör över Röttlebron är jag rädd att den ska rasa.

Ibland stänger jag av min mobil för jag avskyr det samhälle jag lever i där jag förväntas att alltid vara anträffbar.

Jag är nostalgisk i min läggning och våndas alltid när jag står inför förändring.

Jag tycker inte om att jobba.

Hm...jag noterar att jag har höstångest..

En varning

Jag vill höja ett varningens finger för mormödrar som matar sina 2- åriga barnbarn med EXTRA drops. Den kombinationen har en mycket, mycket kraftigt laxerande effekt.

Är far din glasmästare?

Men jag vill ju bara titta på OS- invigningen.

Affärsidé

Målgrupp: Extremsportare eller vanligt löst folk som suktar efter en adrenalinkick.
Plats: Vårt hem
Idé: Gå genom vår boning i mörker barfota. Huset är i det skick som det är efter en helt vanlig dag.

Vad tror ni?

Jag har målat in mig i ett ironiskt hörn

Jag gillar att blogga. Verkligen. Det är ingen tung börda. 

Men jag har målat in mig i ett hörn genom att bloggen blivit ytlig och så ville jag ha det från första början.

Det går inte att gå djupare, om jag nu skulle ha det behovet, då det är för många som jag känner som läser Amalia med Grisarna (namnet är helt kört men det var mitt i natten när jag av blogger.com blev ombedd att sätta en rubrik på bloggaset) och jag vill inte bli konfronterad med det jag skrivit. Vad göra? Jag har en liten plan...

Jag är trött...så nu går jag och lägger mig och löser korsord.

Leggings till blåsan

Angående min nya kunskap, tack vare Z, om leggings icke varande på bröllop så blir detta med vett och etikett ganska fånigt. Eller är det behövligt? Låt mig säga så här; det begränsar. Det begränsar min kreativitet, det begränsar min stil (om jag nu bär leggings) och det begränsar mitt varande.

För vems skull finns vett och etikett? Vem har behovet utav att äta och festa under ordnade former i form av regler? Kungen?

Jag googlade på Ribbing+leggings och hittade henne i DN:

Leggings till fest?
Fråga: Kan man ha leggings (och klänning) på ett bröllop? Jag tycker personligen att det är jättefult och påminner om mjukisbyxor. Vad tycker du?

Svar: Hur de än ser ut och hur dyra leggings man än har blir det träningslokal och utpräglat fritidsstuk över dem. Alltså passar de inte till formell festklädsel.
Magdalena Ribbing

Det handlar alltså i slutändan om Ribbings eget tycke och smak. Jag tror att Kungen skulle digga leggings till Silvias Nobelblåsa.

X antal etikettsbrott

Jag har noterat minst fem gäster som bryter mot det grövsta etikettsbrottet av dem alla; leggings. Vart är världen på väg? Dock inga skipants i sikte ännu...

I vissa fall uppskattar jag inte uppriktighet.

Vi ska på bröllop imorgon. I dagarna tre har jag febrilt letat efter något att ha på mig. Jag gillar inte att klä upp mig för oftast blir det inte bra. Så idag har jag äntligen landat i de plagg som ska bäras. Provade och maken tittar förbi. "Bra där med de oranga örhängena för annars ser du ut som serverings- personalen." Varför envisas jag med att fråga? Varför? Jag vill slå mig själv och maken hårt, riktigt hårt. Och varför envisas maken med att vara ärlig? Ljug för sjutton. Hur många år ska det egentligen ta att fostra en lögnare? (Kläderna på bilden har ingenting att göra med kläderna i texten.)