Trettiosex samhälleliga förväntningar

Trettiosex.

Så, vad förväntar sig samhället av mig nu?

Jag jobbar heltid. Check.
Jag har fött två barn. Check.
Jag är en god medpendlare. Check.
Jag källsorterar. Check.
Jag betalar min TV-licens. Check.
Jag motionerar regelbundet. Check.

Så, vad finns det kvar?

1. Jag bör klippa mitt hår i en lättskött page.
2. Jag bör sluta handla kläder på JC och Carlings och börja handla på Flash.
3. Jag bör detoxa.
4. Jag bör lida av teknistress.
5. Jag bör gå med i 1,6 miljonerklubben.
6. Jag bör ge ut en kokbok.
7. Jag bör gå en studiecirkel i Mindfulness.
8. Jag bör slänga mina Converse.
9. Jag bör börja laga mat.
10. Jag bör inreda mitt hem med bokstäver av trä som bildar ordet "harmony".
11. Jag bör ha en walk in closet.
12. Jag bör ha matchande kläder att hänga i min walk in closet.
13. Jag bör uppskatta Skvalans skittrista program.
14. Jag bör börja spela golf.
15. Jag bör skaffa mig fler vänner som är 40+.
16. Jag bör sluta köra bil.
17. Jag bör börja gå stavgång.
18. Jag bör ha tid och råd att investera i en platt-tv.
19. Jag bör köpa mig ett eller två Odd Molly plagg.
20. Jag bör anordna fler middagsbjudningar.
21. Jag bör köpa mina böcker och inte låna dem på biblioteket.
22. Jag bör hänga mer äkta konst på mina väggar.
23. Jag bör spela mindre TV-spel.
24. Jag bör sluta förvara min iPhone i jeansfickan.
25. Jag bör köpa mig en praktisk liten handväska.
26. Jag bör börja SMINKA mig mer.
27. Jag bör ha mer lån.
28. Jag bör uppskatta att vara i fertil ålder.
29. Jag bör uppskatta storstadsshopping.
30. Jag bör vara mer samlad och sval.
31. Jag bör ta med familjen till Thailand en gång om året.
32. Jag bör ha nått toppen av min karriär.
33. Jag bör klä mig smakfullt.
34. Jag bör bära mindre örhängen.
35. Jag bör börja röka pipa.
36. Jag bör inte frukta 40.

Jag, en 36-åring

Jag har fyllt trettiosex år. Vid första anblicken kan man luras att tro att det är ju ingen märkvärdig ålder. Men när vi tittar lite närmare så visar det sig att trettiosex kanske är den mest märkvärdiga ålder som finns.

Det handlar egentligen inte om var du befinner dig i livet.

Om du bor i ett hus som du renoverar med tre barn hängande i dina Odd Molly koftor, så är det inte det som är särskilt märkvärdigt.

Om du jobbar femtio timmar i veckan på ett företag i någon storstad och letar efter kärleken på nätet och somnar ensam i en trea med nya stammar, så är det inte det som är särskilt märkvärdigt.

Om du letat efter kärleken i hela ditt liv och nu hittat den. Om du nu väntar ditt första barn och känner att du egentligen är väldigt trött, så är det inte det som är särskilt märkvärdigt

Om du lever ensam och efter sju års studier och CSN- lån precis fått ditt första jobb som lärare på ett högstadie i en friskola och inser att du är kär i din kollega av samma kön. Och du undrar hur du ska hantera dina frånskilda föräldrars krav på ultra-biologiska barnbarn, så är det inte det som är särskilt märkvärdigt.

Nej, det märkvärdiga och näst intill magiska ligger i att nu har du korsat avgrunden, helvetsgapet. Och det visar sig att du är inte helt oskadd men du lever åtminstone. Nu står du på andra sidan och blickar bakåt; bakåt mot tiden då du var trettio. Blickar du framåt så ser du det oundvikliga, den sifferkombination som säkerligen brukas av hemliga sällskap i voodooriter eller som skulle kunna vara lösenordet till Pentagons intranät : 40.

Det här omslaget kan ju inte ha blivit vad de föreställde sig från början. Varför gapar hon så konstigt?

Dagens diskussion med E

E: Alltså, varför reagerar man så när man ser en neger? Varför?
P: *tystnad*

Små barn, små bekymmer...

Jag har börjat oroa mig för min äldsta dotter. Bara så där, pang bom klockan 21.52 den 25 mars. Är det så här det ska kännas nu resten av livet? Att inte riktigt veta vad hon gör, att inte veta om hon gör rätt val i livet, att hon blir stor och lämnar oss, att hon skapar sig ett eget liv där vi inte är inkluderade till 100%?

Jag får ångest. Är det så här det ska kännas nu resten av livet?

Det är nu föräldraskapet lägger in en högre växel. Det känns som en baggis att hantera 3- års trots jämfört med att ledsaga en liten tjej in i och genom tonåren.

Jag hoppas att hon uppskattar att jag alltid finns här. Att jag tycker hon är den finaste tjej som finns som jag är så stolt över.

Är det så här det ska kännas nu resten av livet?

Han tänker på att vi är stoft.

De senaste tio åren har det liksom skalats bort lager av lager av religiositet. Det finns många slags religiositet. Den sort som jag har burit på har varit den att för att klassas som kristen förväntas man vara på ett visst sätt. Man svär inte, dricker inte, går troget till kyrkan. Bara för att nämna några exempel.

Men som sagt, tio år senare står jag här förundrad över att tron på Gud handlar om så ofantligt mycket mer än yttre företeelser. Det kan tyckas som självklart men det är inte det. Jag vill inte påstå att jag är hjärntvättat men man formas av sammanhanget oavsett typ av sammanhang.

Det är befriande. Han älskar mig och jag älskar honom och jag vet att det är det enda han kräver av mig. Givetvis vill jag sträva mot att vara en god människa men det gäller alla, oavsett tro. Man bör inte stjäla, man bör inte vara otrogen osv.

Kristna lägger ett alldeles för tungt ok på sina mänskliga små axlar. Vi anstränger oss så för att vara värdiga att kallas kristna och förtjäna Guds kärlek. Istället för att bara vara människa som älskar Jesus. Istället för att låta andra vara människa vare sig man tror på Gud eller ej.

Det finns en fin strof i Bibeln som säger att: Han tänker på att vi är stoft.

Han vet. Han är större än mina ansträngningar att försöka vara en perfekt liten människa som baxnar under oket.

Dagens diskussion med E

E: Är koffein egentligen vitt pulver? Blir det vitt pulver när man utvinner det ur kaffebönan?
P: Nej, det har jag svårt att tro.
E: Jamen, Anna Skipper* höll upp en påse med med vitt pulver i och sa att så här mycket koffein dricker du.
P: *tystnad* Jamen, det var nog bara bildligt talat...
E: Jamen om Anna Skipper håller upp en påse med vitt pulver i så måste det ju vara riktigt koffein.
P: Antagligen *tar en rejäl klunk av kaffet*



* Programledare "Du är vad du äter". Jag har sett ett halvt avsnitt där Sofia Wistam slutade med nässpray och Treo.

Jag ber om ursäkt

Det förra inlägget blev lite nördigt. Jag ber om ursäkt för mitt tillfälliga avslöjande av att jag är en kvinna med känslor och inte ett känslokallt ironiskt monster.

Velig

Jag lider av en identitetskris. Jag bloggar inte här och jag bloggar där. Borde jag blogga här eller där?

Jag måste hur som helst ha ett forum där jag får skriva precis det jag vill. Där jag styr. Där jag sätter agendan. Där jag kan fundera högt över varför jag utifrån min tro förväntas vara på ett visst sätt. Där jag får vara ironisk. Där man som eventuell läsare själv bestämmer om man vill vara en del av min värld eller ej.

FB

Jag är väldigt kluven inför Facebook. Egentligen gillar jag inte den här idén med sociala nätverk, men å andra sidan trivs jag med att skriva syrliga svar på klämkäcka "statusar". Men det värsta är att jag måste lägga band på mig för om jag släppte lös det ironiska vilddjuret i mig så skulle jag inte ha några vänner kvar, vare sig virtuellt eller irl.

Det finns väldigt mycket jag inte vill veta. Jag bryr mig faktiskt inte om någon har ont i huvudet eller om den har en ny dag med nya möjligheter. Jag struntar i vad någons barn har sagt eller gjort (tycker jag om barnen i fråga är det ok). Egentligen finns det väl inget mer ointressant än andras barn. Eller? Jag har nog med mina egna.

Det mest frustrerande med Facebook är väl ändå de som jag inte vill ha i min lista över vänner men som envisas med att gilla eller kommentera mina bilder och inlägg. Jag vill ta bort dom men kan inte på grund utav deras febrila aktivitet som är riktad mot mig.

Ibland vill jag bara bli lämnad ifred men i dagens digitala samhälle sugs jag in i en virtuell värld där jag också förväntas vara en god medmänniska. Det är faktiskt inte alltid som jag vill vara det. Jag vill bara vara sur, pessimistisk, dryg, ironisk och elak.