Antikrundan

Jag diggar Antikrundan.
Jag är fascinerad utav gamla hus, möbler och prylar. Allt gammalt och dammigt.

Dessutom är det ju gripande vad folk släpar dit; stora gjutjärnssoffor, gunghästar, tavlor som inte är vatten värda, tunga äkta mattor. Jag menar av alla de hundratals människor som köar för att få sina loppisfynd och arvegods värderade så kan det inte vara en särskilt hög procent som kammar hem storvinsten.

När värderingsmannen eller kvinnan frågar vad det tror att yxan är värd så är det ju en klassiker när svaret blir:
- Ja se det vet jag inte, det har jag inte alls funderat över. Det spelar inte så stor roll.
- Din yxa är värd femhundratusen kronor!
- Oj då, ja vem hade trott det. Jamen den kommer jag aaaldrig att sälja. Yxan stannar.

Sälj! Jag ropar SÄLJ den fula yxan, i hopp om att den jätte gamla damen ska höra mig.

Igår kom det en snubbe med en kompass från 1566. Kan ni tänka er? 1566. Vasa och grabbarna. 1566. Otroligt! Vet ni vad den var värd? 300 000- 400 000 euro. Och den var inte hans egen. Den tillhörde någon liten förening. Jag undrar vad de gör med kompassen? Kommer den att leda till osämja? Blir den stulen? Bar han hem den i samma konsumkasse han bar dit den i?
Antikrundan är bra TV.