Igår var jag på ett sådant där klädparty. Jag klarar inte av klädpartyn av flera olika anledningar:
1. Jag känner mig som en katt bland hermelinerna. Det är för mycket mammor i min egen ålder under samma tak. Jag fixar inte sådant. Det är en utav anledningarna till att jag aldrig går på småbarnsmusik eller öppna förskolan.
2. Vilka hutlösa priser det är på kläderna! Jag är inte snål, inte rik, kär i H&M. Min 8- åring nöter ner sina kläder. Ingenting går längre att spara. Det är bara att slänga. Minstingen växer ju så fort och kladdar ner sig. Det är inte läge för fuxiafärgade mjukisbyxor i froté för 190 kronor eller en tunika i storlek 86/92 för 300 kronor.
3. Försäljaren säger att det är absolut inte några som helst köpkrav. Men jag ser ju hur hon sneglar och hoppas på den där vita orderlappen som jag lämnat orörd.
4. Jag känner mitt ansvar att le brett och ge försäljaren all min uppmärksamhet, ställa lite frågor och skratta åt skämten fast ingen annan gör det. Det tar på krafterna.
Men igår var det för värdinnans skull jag närvarade. Hon fick 300 kronor i rabatt för vi var så många där. Och jag inbillar mig att min närvaro var avgörande i rabatt frågan.
I bilen på väg hem lovade jag mig själv att i fortsättningen tacka nej till att närvara vid klädpartyn. Allt har sin tid. En epok går härmed i graven.
3 kommentarer:
Jag är svag för hempartyn. Går på praktiskt taget allt. Mest för att komma ut (tragiskt det låter!) Men jag håller med. Hutlösa priser. Och visst känner man sig tvungen att handla.
Min 8-åring nöter också ut sina kläder. Har slänt tre par byxor med hål i senaste veckan.
Har du två barn om jag får fråga?
slängt ska det ju stå!
Japp, två barn. Två töser. En som är åtta och en som är ett och ett halvt. Jag förstår verkligen det där du skriver om behovet av att komma ut. Vi får liksom gripa efter de där halmstråna, även om det är klädpartyn.
Skicka en kommentar