Vackra ord om mormor

Min mormor dog januari 1998. Då bodde jag på Gotland och hade varit gift i tre månader.
Jag minns att jag skurade golvet när jag fick beskedet om hennes bortgång.

När jag var liten bodde vi i samma hus som mormor och morfar. Trots detta känner jag dom inte. Jag har starka minnen av mormors brödbak, dåliga hörsel och att hon ofta la mat på "hölla" (bysten). Jag minns att morfar luktade tvål och jag minns hur hemskt det var när denna vitala och stiliga man blev sjuk och tynade bort.

Jag var barn, tonåring och hade inte behovet utav att lära känna dom på djupet. De fanns där. Det var tryggt och fint.

Nu när jag är 33- år så önskar jag att jag kunde sitta ner och prata med dom. Jag skulle ställa hundratals frågor om deras uppväxt, livsdrömmar, varför de valde varandra som livskamrat och på så sätt kunna lista ut varför saker och ting är som de är.

Idag fick jag en bok på posten från min mammas kusin. Den heter "Haga, en stadsdel i Karlstad". Där kan jag läsa följande om min mormor och hennes engagemang i Frälsningsarmén. Det är en man vid Olof Wennberg som berättar:

"Men så hade vi höttabarn som Elsa Nyberg som höll ett öga på oss. "Vi skulle minsann visa dom, varifrån vi kom", var hennes vittnesbörd, denna genomärliga människa. Hon lärde oss förresten att simma i älven. Jag tänker ofta på henne som den barmhärtige samariten. Hon brydde sig om."

Det är fint att höra så vackra ord om min mormor. Det finns fortfarande människor som minns henne. Som hon vill jag vara, en barmhärtig samarit som är villig att lägga ner sina fördomar i vetskapen om att alla är vi människor som längtar efter att bli älskade och accepterade.