Jag är vad man då kallade ett skilsmässobarn. Idag betyder det att när pappa ringer,hör och häpna, för att fråga om det går bra att de kommer till Minstingens födelsedag så måste jag meddela att de är varmt välkomna en annan dag. Anledningen är den att hans ex fru som i det här fallet är min mamma, kommer och hon tycker att det är väldigt tungt att träffa pappas "nya", i det här fallet den kvinna som min pappa bedrog mamma med och nu lever tillsammans med.
När blev jag indragen i mammas och pappas skilsmässa? Sedan när blev det mitt ansvar att se till att mamma slipper plågan att träffa den "nya" kvinnan? Har jag ett ansvar för min mamma i den här frågan?
Jag kan så väl minnas när jag var liten och jag tyckte om min släkt och familj för de de var. Ni vet, jag var fullständigt omedveten om vad som pågick (otrohet, oäktingar, märkliga morbröder, gamla mostrar som ångrat sitt val av livskamrat). Jag var barn och knöt an till människorna runt omkring mig för att de fanns där och var min familj. Jag kan också minnas när jag började bli medveten om att personer runt omkring mig inte var vad jag tidigare trott.
Nu så får jag allt mer ofta höra hur det egentligen var då mamma berättar episoder från sitt liv. Ibland är det så jobbigt att vara vuxen och bli indragen i sådant som egentligen inte angår mig...eller gör det det? Det borde finnas en regel som sa att endast det som uppdagas och pågår efter min artonårs dag och framåt angår mig. Allt det andra slipper jag höra om.
Jag gottar gärna i all annan historia utom min egen.
12 kommentarer:
Jag har det exakt lika med mina föräldrar och det är för jävligt. Mamma kan inte komma om pappa och hans nya fru kommer. Som nu när jag ska gifta mig så väljer mamma att inte komma.
Jag önskar faktiskt att de kunde bita ihop vid bröllop och barnbarnens födelsedagar.
Det är helt sjukt.
Vuxna människor.
Man biter ihop.
Alltid.
För barnens skull.
Låter väldigt jobbigt att bli klämd sådär. Synd bara att det alltid verkar vara mammor som ska behöva bita ihop.
Hittade hit från Tigerlilja. Jag är inte i samma sits, men nästan. Svärfar är så mot svärmors nya, han kan träffa henne men inte honom. Så vi tycker inte att det är så kul att bjuda svärmor men inte hennes respektive. Han blir dessutom sur om mannen hjälper sin mamma med nånting som "han, den där" kan ha nytta av.
Fast vi har iaf inte behövt höra allt om varför det blev som det blev. Man får tacka för det lilla.
Deras barn är ju alltid deras barn även om barnen blivit vuxna. Håller med dig, man ska inte behöva höra allt om sina föräldrars liv.
Kram
Jag menar inte att det endast är mamma som ska bita ihop. Pappa skulle kunna tänka efter och faktiskt komma själv; bita ihop och inte var så rädd för att vara ensam. It's sick.
Ordsnoken; jag har rannsakat mig själv och funderat över det du säger och jag insåg att; haba, haba jag MENADE faktiskt att mamma skulle bita ihop. Bita ihop...alltså totalt förtränga känslan av att inte duga och bli ersatt av en annan kvinna och sedan sitta och dricka kaffe tillsammans som om absolut ingenting har hänt. Att hennes självförtroende inte fick den där totala knäcken för snart tjugo år sedan. Du har rätt, varför ska kvinnorna bita ihop?
Patricia, innan jag ens såg kommentarerna tänkte jag som ordsnoken. Naturligtvis kan du inte rå för att din farsa tvunget behövde vara otrogen, och det är lätt för mig att prata som...
1. är ganska nygift (2 år sedan)
2. har föräldrar som lever ihop och är gifta sedan 1973
....men när man inte tänker efter här i världen, utan bara agerar på känslor "jag vill inte behöva beröras" eller "Jag vill ha" eller dylikt, så går det ofta ut över kvinnorna i familjen. T ex med ihopbitning.
Om du bara har detta i tankarna så löser sig nog det här med rättvisan och rimligheten. Mer behöver man inte göra, än att försöka se med öppnade ögon.
Great respect att du var så ärlig i din senste kommentar om att det egentligen var mamma "det var fel på".
Så ofta är det så, när jag tänker efter... under min uppväxt har jag hållit på och haft åsikter kring hur just mamma ska bete sig och tänka, ändra på sig, men knappt något om farsan.
Hillevi wahl skrev en gång en tankfull kolumn om detta i metro. Om hur de flesta klagar på sina mammor hela tiden och papporna blir lätt förlåtna för nästan vadsomhelst. (Hittar tyvåär inte någon länk)
Hittade artikeln
Tack! En väldigt bra artikel.
Tufft för dig :( Är det en möjlighet att alltid bjuda båda två, sen får DE göra upp sinsemellan hur de gör? (Såvida det inte utbryter tokslagsmål.) De måste ju någon gång fatta att det är DIG de sårar! Kanske framför allt din mamma som verkar ha riktiga issues så här långt senare. Vad mycket energi det ska ta att älta älta älta på det viset.
har det precis som du det skulle vara skönt att prata ut och få lite styrka i varandra när man blir skillsmässobarn vid38 allt skit man får höra och se och för att inte tala om barnbarnen
Skicka en kommentar