Vi tog oss ut till slut och promenaden blev helt u-n-d-e-r-b-a-r. Minstingen slockande omedelbart i vagnen. 8- åringen njöt utav att få cykla på sin röda hoj och susa fram utmed strandpromenaden. Maken och jag gick sida vid sida och diskuterade i lugn och ro exsistentiella frågor och vi kom överens om allt. Mitt skratt flög i vinden och han sa att jag var den vackraste. Fåglarna kvittrade, solen sken och det var varmt.
Det hela slutade inte alls med att jag, arg som ett bi, gick hem i en rasande takt med en skrikande Minsting i vagnen som helst av allt ville cykla på sin storasysters cykel och därför försökte kasta sig ur sin vagn.
8- åringen tröttnade inte alls efter tio minuter på grund utav hunger och trötthet och låg därför hela tiden ett hundra meter efter. Det är frestande att dra slutsatsen att på grund utav våra barns totala ovilja att gå promenad var det enda meningsutbyte jag och maken växlade tjat och påhopp.
Man skulle kunna tro att på grund utav att jag valt att bo i ett land där det aldrig blir varmt var tvungen att än en gång gå ut i min tunga, skitiga och löjligt blå dunjacka.
Nej, nej, promenaden var u-n-d-e-r-b-a-r. Jag ser verkligen fram emot nästa gång för jag har aldrig lovat mig själv att aldrig mer ta med barnen på promenad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar