Ernst var på tv ikväll. Ernst, mannen som på nakna fötter vandrat rakt in i den svenska folksjälen. Där har han slagit läger och inreder vår självkänsla med organiska mönster. Jag tycker om Ernst. Det är jag och en stor majoritet av Sveriges medelålders kvinnor och män. Våra barn avgudar Björn Gustafsson, vi Ernst.
Samtidigt är det något hos Ernst som skrämmer skiten ur min svenska folksjäl. Män som går barfota och vinglar fram på en gammal damcykel på svenska grusvägar, män som syr överdrag till stora saccosäckar och har ett språk som är så målande att varje svensklärare skulle sälja sin folksjäl för att få ha en sådan som Ernst som elev, sådana män skrämmer mig.
Jag måste fråga mig varför? Är jag så djupt rotad i de stereotypa bilderna av manligt och kvinnligt att jag blir rädd för män som Ernst men kan relatera till män som Bosse Bildoktorn? Om Bosse Bildoktorn varit Ernst i den bemärkelsen att han kuskat land och rike runt, barfota givetvis, för att inreda och fixa, skulle han då ha blivit utnämnd till Sveriges sexigaste man?
Eller om Ernst meckat med Sveriges bilar, var hade han då varit idag? Finns det ytterligare förnamn på fem bokstäver som endast innehåller en vokal? Mystiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar