Det är ännu inte dags för mig att lämna detta jordeliv bakom mig. Men det var nära ögat. När det visade sig att tandläkaren var Kalsta' pöjk visste jag att allt skulle gå bra.
Det borrades, bändes och grejades i största allmänhet i min mun. Jag var den fnissigaste (ser inte mig själv som en fnissig person...det är mer gapskratt eller inget alls...men idag var jag fnissig och det är trevligt...) kunden inne på apoteket för jag lät så rolig när jag försökte prata med min bedövade mun.
Men när bedövningen släppte trodde jag slutet var kommet. AJ. Jag var förberedd på att det skulle göra hemskt ont. Det kan inte göra annat efter en sådan behandling.
Det gjorde vansinnigt ont. VANSINNIGT ONT. Det kändes som om en turistbuss från Tyskland fylld till brädden med pensionärer kört in i munnen, letat en bra stund efter en parkering, släppt av alla turister, de i sin tur tittade på alla sevärdheter, fikade och åkte ut ur min mun. Förstår ni då?
3 kommentarer:
Skönt att du finns kvar...och att det gick bra trots att det var en värmländning som höll på i käften....
Stackras, stackars dig!
Men fick du inga sköna piller?
Emil; dä hör ja dä att du itt känner te möcke om värmland.
Tingeling; Jag fick störtsköna piller!!
Skicka en kommentar