Glassförintelse

När jag var liten var det också sommar. Oftast varma sådana vill jag minnas.
Under dessa varma och långa somrar så hände det sig att vi fick glass. Jag vet inte varför vi nästan alltid köpte mjukglass. Antagligen så hände det att mina föräldrar avstod glass på grund utav samma anledning som jag numera som förälder avstår glass...*tänker* vad skulle det kunna vara....typ figuren eller?

Ibland ville pappa smaka på min mjukglass. En nyfnurrad mjuklass med chokladströssel på. Ingenting är som det första bettet på en ny mjukglass. Oftast var det alltså pappsen som fick det första bettet.

Men han tog inget bett. Han söööög i sig glassen. Slupp, sa det. Och där stod jag i mina träskor och tittade förvånat på min nyfnurrade glass som helt plötsligt förvandlats till en...en...platt glass som redan var nere vid struten.

Fram tills jag fick egna barn så trodde jag att det endast var min pappa som söööög i sig glassar. Men så är det inte.
Jag har upptäckt att han den andre hanterar sina barns glassar på precis samma sätt. Slupp!
Det gäller dock inte bara glass utan även drycker.
- Får jag ta en klunk av din dricka?
Slupp!
- Det var värst vad mycket du drack! 7-åringen håller upp flaskan mot ljuset för hon tror inte sina ögon.
- Ja, det gjorde jag visst! han den andre är själv förvånad över detta pappasyndrom som har drabbat honom.

Så, ett varningensord: Giv icke edra nyfnurrade glassar till edra fäder. Det leda till glassförintelse.