Jag har börjat oroa mig för min äldsta dotter. Bara så där, pang bom klockan 21.52 den 25 mars. Är det så här det ska kännas nu resten av livet? Att inte riktigt veta vad hon gör, att inte veta om hon gör rätt val i livet, att hon blir stor och lämnar oss, att hon skapar sig ett eget liv där vi inte är inkluderade till 100%?
Jag får ångest. Är det så här det ska kännas nu resten av livet?
Det är nu föräldraskapet lägger in en högre växel. Det känns som en baggis att hantera 3- års trots jämfört med att ledsaga en liten tjej in i och genom tonåren.
Jag hoppas att hon uppskattar att jag alltid finns här. Att jag tycker hon är den finaste tjej som finns som jag är så stolt över.
Är det så här det ska kännas nu resten av livet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar