Hämnden är ljuv

Jag ska skaffa mig en katt. Och den katten ska jag släppa lös i bostadshusen och så ska den få gå in i lägenheter och ut på balkongerna. Och där ska den få sprätta i blomlådorna och bajsa i massor. En massa bajs i blomlådorna.

Jag ska skaffa mig en hund. Och den hunden ska få bajsa på de andra hundägarnas garageuppfarter. Och den ska få bajsa på deras gräsmattor där barnen leker. Och barnen ska trampa i bajset och hundägarna ska bli tvungna att tvätta bort bajset.

Och hunden ska få gå lös och springa med salvien drypande ur munnen och den ska få springa rakt emot hundägarna för att sedan stanna och skälla och resa ragg. När jag kommit i fatt ska jag bara väldigt enkelt säga:
- Men han är inte farlig.

Tuffa tider

Jag har fullt upp med att läsa Pride & Prejudice i min IPHONE så jag hinner inte blogga.

Jodå så att...

Dagens komplimang: Du ser så beläst ut.

Eh, tack...eller va?

Övergiven

Herr Kantarell dök aldrig upp. Man kan inte lite på karlar!

Jag har bestämt träff med Herr Kantarell men han är nog bara lite sen.

En ålderstecken?

Förstår ni hur mycket jag ser fram emot På Spåret med Kristian Luuk och min favorit: Fredrik Lindström? Massor ser jag fram emot det, massor.

Det största problemet är dock hur jag ska får barnen att inte prata konstant, inte dansa framför TVn, inte hoppa i soffan och inte behöva hjälp med att torka rumpan efter toabesök. Lösningen: the husband.

Ett språk jag inte förstår

Jag förstår inte alla dessa smileys. Det är en hel vetenskap. Den här till exempel :9

Är det en 34- åring med en finne mellan överläpp och näsa som hälsar KRIIIIS? Eller sträcker den ut tungan? Men uppåt? Jag sträcker inte ut tungan uppåt. Röker den pipa?

Jag blir även förvirrad när jag inte kan sätta punkt efter en mening som avslutas med en smiley. För sätter jag punkt antar min smiley en helt annan karaktär och därmed ändras innerbörden :). (En smiley med en smula på hakan)

Dessutom är ordet "smiley" i sig missvisande. En glad gubbe? Det här är en smiley :) (här vill jag sätta punkt men kan inte...) Det här är en :( grumpy, ingen smiley.

De smileys jag förstår ser ut som följer:

:)
:(
:S
;)
;( En blinkande arg smiley...?
:/... eller nej jag förstår inte den här heller.

De smileys jag inte förstår ser ut som följer:
:9
:+
:Ö
:/
:Ä
o:&
9:2
:u
:m
:"
:=
:¨
:*
:€

Jag gillar inte smileys.

Stora nojan

Ibland drabbas jag av stora nojan. Jag får för mig att ingen gillar mig. Ja, ja, ni behöver inte klappa mig på axeln. Det är lugnt. Men stora nojan kommer över mig då och då. Som idag.

Kanske är det så att jag egentligen inte trivs med mig själv på vissa punkter? Antagligen. Och dessa skavanker som jag försöker få rätsida på känns så blottade för alla andra. Det är som att vid 34 års ålder ha en stor röd finne mellan överläppen och näsan och man tror att andra tror att man är ohygienisk och äter för mycket choklad.

Mitt problem och det som ger mig stora nojan är att jag tycker att jag är för mycket. Babblig och inte sådär smart, sval och akademisk. Utan bara babblig och okontrollerad.

Vad gör man? Accepterar det. Så får det bli. Den här veckan ska jag accepterad det. Inte jobba mot det utan med det. För när jag anstränger mig att inte vara babblig och okontrollerad så blir jag ännu mer babblig och okontrollerad.

Acceptera.

Om barnen själv får välja

Mina barn har tagit med mig till BR. BR borde tillhandahålla vilstolar och kaffemaskin för föräldrar.

Varning för Rolf!

Nu cirkulerar följande status på Facebook:

Godkänn inte en Rolf Ingdahl Jensen som vän!!!!! Han är en hacker. Om dina vänner tillför honom till sina listor kan han ockå hitta dig och hacka dina Data ID. Kopiera detta meddelande och skriv den som status så alla dina vänner kan se och kopiera det!!!!

Så här är det, jag behöver inte en sådan varning. Varför? Jo, för om en Rolf Ingdahl Jensen vill adda mig på Facebook så skulle jag inte göra det. Vaddå? Vet jag redan innan att han är en hacker? Är det jag som är Rolf Ingdahl Jensen?
Nej, men regel nummer ett: Jag känner ingen Rolf Ingdahl Jensen. Mig veterligen är det inte heller världens vanligaste namn och inte så många känner en Rolf Ingdahl Jensen.

MAN ACCEPTERAR INTE FÖRFRÅGNINGAR FRÅN FOLK MAN INTE KÄNNER! Vilka är ni som gör det? Internetvettet är så lågt, så lågt.

Skål!

(Ja, vi har tjocktv. Nej, vi har inte orkat dölja alla elsladdar.)

Mina nya vanor

Jag har varit arbetslös och student i totalt två dagar och jag är redan fast i "Tillbaka till Aidensfield". Ni vet, det program som går klockan 11.00 på tv4. Nähä, inte det? Det är hur som helst en tid på dygnet där jag känner att det inte passar sig att titta på tv. Jag borde vara ute i samhället och förtjäna mitt leverbröd. Vid min ålder borde jag ha gjort karriär vid det här laget.

Men det har jag inte så tillsammans med min 35-års kris ser jag fram emot klockan 10.50 då vi kan se fram emot ett nytt avsnitt av "Tillbaka till Aidensfield". Men jag drar absolut gränsen vid "Hem till gården". Så lågt sjunker jag aldrig...

Här är jag. Och tro det eller ej men nu beger jag mig mot "pastorslandskapet". Det låter som en turistattraktion.

Nyhetstorka?

Gå ut i hela världen!

Å så var det det där med att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det som Jesus sa.

Jag funderar ofta på hur långt vi i dagens kyrka har kommit från ursprungstanken med just den kristna tron och att vara "kyrka". Min personliga åsikt är att vi i många fall är ljusår från hur Jesus var...och är.

Jag misstänker nämligen att jag är felinformerad. Inte av Jesus men av dagens kyrka. Det är något med Jesus i evangelierna och hans sätt att relatera till människor runt omkring sig som borde påverka oss mer. Jag får en känsla av att det döljer en hemlighet, något som jag inte sett.

Igår pratade jag med min arbetskollega som är ung, smart, vacker, rolig och väldigt duktig. Vi diskuterade tro och hon sa att hon kan helt enkelt inte tro på Gud av den anledningen man med hjälp av naturvetenskapen inte kan bevisa att Han finns. Och så sa hon:

- Man måste ju få tro på vad man vill och hur man vill, eller hur?

Det var här min inre brottningskamp började. Här har vi roten till korstågen och allt annat djävulskap som vi kristna faktiskt gjort genom historien för att vårt omedelbara svar på den frågan blir:

- Nej.

Problematiken är att det inte är rätt svar och att jag som kristen och uppväxt inom kyrkan lätt kan drabbas av fördömelse om jag ger ett annat svar än just nej. Gud har gett människan den fria viljan att faktiskt själv välja. Älska mig eller älska mig inte. Om inte Han tvingar någon varför gör vi det då? Var har vi fått mandatet att bete oss hur som helst i vår övertygelse om att frälsningen är det enda rätta? Absolut inte i orden "gå ut och gör alla folk till lärjungar". Det var vad Jesus uppmanade sina lärjungar att göra och det är helt rätt. Men det är tillvägagångssättet som är avgörande. Har vi inte läst intruktionsboken?

Vad blir då mitt svar på kollegans fråga?

- Ja. Ja, du får tro på vad du vill och hur du vill.

För mig personligen finns inte ingen annan utväg än att tro. Utan Jesus skulle jag klappa ihop.

Att bli en brunett

En nybliven brunett sammanfattar konsekvenserna av sitt"hårbyt" på följande sätt:

Det är märkligt hur hårfärger och kläder kan påverka en. Nu känner jag mig som en riktig pryd flicka. Jag tänder ljus när MXXXXXX ska komma hem. Igår bäddade jag sängen och satte in i diskmaskinen, Hallelja vad duktig jag är! Partypinglan som var galen på fester är som bortblåst. Nu vill jag gå i kyrkan och tända ljus för orättvisor, jag vill kamma mitt hår och städa för min man. Jag måste ha fått svininfluensan…

Jo, men så är det ju att vara brunett. Precis så. Shit, jag är sen till Greenpeacemötet men först måste jag raka håret på makens rygg. Måste rusa. Hej.

På väg

Igår kväll hade jag ett ärende till en grannby. Jag parkerade bilen en bit bort från mitt mål för att få en liten promenad. Det var lugnt, vackert, underbar luft och syrsorna spelade. Det blev en välbehövlig paus.
Men så såg jag ett skrymmande ekipage skymta i söder. Jag svängde av huvudvägen och uträttade mitt ärende. När jag så begav mig mot bilen igen hade ekipaget stannat för en behövlig paus. Parkerad mot norr stod en cykelkärra som erbjöd skjuts för endast 10 kr/tim. Givetvis blev det en pratstund med ekipaget och mannen berättade att han var på väg mot Norrköping. Så undrade han om jag ville ha skjuts. Jag tackade nej trots det frestande erbjudandet.

Vi vinkade och så såg jag honom försvinna över krönet mot Norrköping. Det är långt till Norrköping. Jag undrar om han kom fram i tid?

Nyhetstorka?

Ser ni barnet?

Någonstans skall här finnas en 9-åring.

My-Inspiration-Today

Ebbe Schön- folklivsforskaren



Folklore

Fur att ni bunfaller mig

Om de ändå lägger ner så mycket tid och omsorg på att lura mig kan de väl åtminstone bemöda sig om att stava rätt.

"Bдste kund,
E-postnotifiering
Vi ber om ursдkt fцr att informera er om att vi inte kan verifiera ditt konto identitet.
Fцr att skydda ditt konto.
Vi har avslutat din webbmailkonto session.
Fцr att lцsa denna situation.
Vi bцnfaller dig att klicka pĺ SДKER lдnken nedan fцr att bekrдfta eventuella fynd.

http://webmail.telia.com

Tack fцr att du valt Telias e-posttjдnst.
Telia Webmail Service"

Vem är du?

Jo, jag har börjat besöka Carolina Gynnings blogg. Den är beroendeframkallande. Varför? Hon lever ett ytterst märkligt liv. Hon är ytterst forcerad och när jag läser hennes inlägg (som för övrigt inte är några litterära underverk) så hör jag hennes röst inom mig. Ni vet den där höga, gälla och forcerade skånskan som gör att jag vill slå någon.

Det som fascinerar mig är det faktum att hon konsekvent lägger ut bilder på sig själv och beskriver dagens outfit. Men det jag funderar över är vem som tar bilderna? Vem? Vem följer henne dagarna i ända och tar kort på den kvinnan? Vem väljer att sakta in en smula för att ta upp kameran och ta ett kort på Gynning när hon vinglar iväg på sina höga klackar? Vem vänder sig om för att gå tio steg och sedan ta ett kort där samma Gynning poserar drömmande vid sina tavlor? Jag undrar bara vem?

Information från insidan

Det här kallar jag journalistik! Äntligen får vi veta hur det känns att få svininfluensan. Med andra ord som vilken influensa som helst. Tack! Nu har jag fått frid i sinnet och kan sova gott om nätterna igen...

Linne under blusen

Det blev klänning i lördags. Jag tycker att det är lite läskigt att bära klänning. Anledningen är den att man inte har någonting under förutom underkläderna. Halvnaken under klänningen. Det är obehagligt. Jag har insett att jag alltid måste ha linne under allt jag bär. Alltid ett linne för att vara säker...säker från eller på vad vet jag inte men det där tyget närmast kroppen känns tryggt. Jag hade inget linne under klänningen i lördags men jag saknade det. Men idag är det vardag och då blir det linne under blusen.

Bröllopsbestyr

Imorgon vankas det bröllop. Det ska bli trevligt. Men...jag har ingenting att ha på mig.

Jag funderar på en kroppsstrumpa sammanvävd av vita leggings från Kapp- Ahl.

Idag

- Jag har sett en dam med mustasch.

- Jag har träffat på en riktigt otrevlig norska. Det behövs ju undantag för att bekräfta en regel. Norskan idag var ett undantag.

- Jag har fått en runsten.

Jag tystsvär

Så var det det här med svordomar. Med tanke på min tro och framförallt min makes profession som innebär att han rör sig inom kyrkan så passar det sig inte att jag nyttjar svordomar.

Idag sa Minstigen (som snart fyller 3 år):
- Hellsota

Det finns absolut ingen annan att skylla på än mig i den här familjen. Jag medger att jag ofta använder ordet hellskotta. Jag erkänner också att jag tystsvär i huvudet.

Det står att läsa i Bibeln att du ska inte missbruka Herren din Guds namn. Och det gör jag inte. Nu kan man ju å andra sidan vända på resonemanget och mena att jag åkallar djävulen. Det lämnar vi därhän. Många av mina vänner och bekanta säger Jesus när de blir skrämda eller behöver ta till ett kraftuttryck. Då frågar jag mig, är det lämpligt att använda Jesus som kraftuttryck eller ska jag ropa HELLSKOTTA nästa gång jag rör mig i kristna kretsar och behöver ta till ett kraftuttryck? Jag menar bara för att visa hur from jag är som inte missbrukar Herren min Guds namn?

När det gäller Minstingens svordomar så lugnade jag Maken med att man skulle kunna tro att hon säger rethosta och då blir ju innebörden en helt annan.

Jag har faktiskt bloggat

Jag har bloggat. Från mobilen. Men den vill inte lägga upp inläggen åt mig. En iphone skulle aldrig svika mig på det sättet...

Jag ville ju bli arkeolog...

Här pågår en arkeologisk utgrävning. Var god skjut mig.

Att göra en Ernst

Jag ville skapa en vacker vattenspegel med stenar. Det var vackert fram tills någon glömde fylla på vatten och någon annan trimmade gräset.

Käre make,

Jag har nu samlat ihop alla verktyg och lagt dem i, hör och häpna, VERKTYGSLÅDAN. Jag vet att det är svårt att smälta men så är det.

Låt det aldrig ta slut

Just nu läser jag en bok som jag aldrig vill ska ta slut.

Igelkottens elegans av Muriel Barberrry.

Skammens klädnad = Bikini

Vi ska snart åka för att bada.

Det betyder att jag ska kränga på mig min gamla bikini och visa min sladdriga kropp inför alla andra svenskar som drabbats av hysteri nu när solen äntligen tittar fram.

Jag gillar det inte.

Men jag vill citera en god vän till mig som sa:

- När man är 35 och mer så måste man sluta skämmas för sin kropp.

Det ska jag anamma. Men jag är inte 35 -år än. Inte förrän om två månader. Så idag blir skammen min klädnad.

Håll i er. Nu rivstartar vi en ny dag.

Internät

Jag läser idag att svensken är bäst i Europa på att använda internet. Men efter sommarens jobb är jag tveksam.

1. Svensken söker på internet men hittar inte det den söker.
2. Svensken mejlar men söker inte på internet. Det betyder att jag söker på internet och mejlar uppgiften.
3. Svensken har sökt på internet och hittat det den söker men måste ändå dubbelkolla med ytterligare en distans.
4. Svensken söker inte alls på internet.

Fast å andra sidan söker ju svensken på internet men den söker dåligt. Vi är bäst på att använda internet men frågan är om vi är bäst på att använda internet.

Blåskatarr; en första symptom på utbrändhet?

Det är något intressant och skrämmande med människor på randen till utbrändhet. De klagar på hur mycket de har att göra och att ingen hörsammat deras rop på hjälp (för det är ju alltid de andras fel att jag bränt ut mig...) för att i samma andetag skryta med att de inte varit och kissat på hela dagen. Ni vet, de är en smula bättre än oss andra som tömmer blåsan. De är liiite mer ambitiösa och väldigt mycket mer kissnödiga.

35- årskrisen talar

Det kommer folk hit idag. Två sittningar blir det. Varför ska alla komma på samma dag? Min lediga dag då jag måste restaurera våra fönster.
Nåväl, de vill "komma och titta på huset". Mitt positiva, trevliga jag tänker att visst, kom och titta. Så gör jag med. Men när 35- årskrisen talar från mitt undermedvetna så är tonen en helt annan. Den undrar: vad vill de titta på?

Vill de titta på vår trapp som maken har börjat renovera där halva trappan är täckt med en grön heltäckningsmatta och den andra halvan är rispig av gammalt lim och alldeles svart?
Vill de titta in i vårt vardagsrum som alltid är en krigszon med leksaker, smulor och en soffa och fåtölj som inte längre går att få rena?
Vill de kommentera vårt nya kök och tala om vad vi kunde gjort bättre eller kommentera valet av tapeter?
Vill de konstatera att färgen flagar på våra fönsterbågar?
Vill de provligga våra sängar som vi inte haft råd att byta ut under hela vårt tolvåriga äktenskap och som gör att man vaknar helt sned i kroppen?
Vill de bajsa på vår toa som har så kallad "äldre välbevarad charm"?
Vill de höra mig förklara varför våtrumstapeten i badrummet är rödflammig?
Vill jag höra dem säga att tapterna i vardagsrummet är såååå fina och de måste vi behålla? Nej.
Tänker jag städa innan de anländer? Nej.
Tänker jag återgå till mina fönster? Ja.
Tänker jag låta en 3-åring stoppa mig? Antagligen.

Status på min 35- årskris

Dagens 35- årskris yttrar sig på följande vis:

- Jag spenderar förmiddagen med att söka jobb som inte finns.

- Jag loggar in på studera.nu flera gånger i timmen för att invänta domen efter det andra urvalet.

- Jag deppar.

Vänta på mig!

Att vara 34 år och spela Playstation med en 9- åring är som att vara 34 år och spela Playstation med en 9- åring.

Tack och lov!

Så fint att de vill lugna oroliga tittare. Jag menar Sommarkrysset är ju inte alls den absolut sämsta form av underhållningsprogram som någonsin visats i svensk TV.

Inga döda flugor

Jag kan inte annat än att konstatera att det har varit ovanligt lite döda insekter på vår bilruta den här sommaren. Vad indikerar det?

1. Jag har jobbat hela sommaren och mina arma familj har snällt fått stanna hemma. Men den teorin håller inte för vi har varit på en tripp till Skåne och även då noterade jag att det var dåligt med mosade insekter på bilrutan.

2. Insekterna har lärt sig att styra undan för vår bil. Men den teorin vet ju både du och jag att den är bara löjlig.

3. Vi har kört väldigt sakta så de insekter som har krockat med vår ruta har kommit undan med enklare skall- och benfrakturer.

Eller så är det endast nåd och himmelsk välsignelse.

Status

35- årskirsen. Status:

- Det kommer helt plötsligt tankar där jag anklagar mig själv för att vara en nolla.

- Jag kommer A.L.D.R.I.G införskaffa vita leggings. Det är fint men inte på den här kroppen. Oh, no. Inte här inte.

Ska vi leka?

Det finns en kvinna som jag lärt känna i sommar som är väldigt, väldigt trevlig. Hon är x- antal år äldre än mig men väldigt, väldigt trevlig. När jag slutar mitt sommarvikariat om en månad så kommer vi ju ses men inte lika ofta.

Hur gör man när man vill vara någons kompis utanför arbetet? När jag var barn så frågade jag bara:

- Ska vi leka?

Men nu skulle en sådan fråga låta oerhört märklig.

Hur gör man när man vill bli kompis med någon?

By the way

Har jag nämnt att jag har 35-årskris?

De små glädjeämnena i livet

Idag ska jag köpa O'boy på påse som en uppmuntran till en av mina kollegor. Han förtjänar det.

En dödsryckning

Jag velar. Jag brukar aldrig vela. Jag blir irriterad på veliga människor för jag brukar aldrig ha svårt att bestämma mig. Men nu velar jag. Ska jag blogga? Ska jag inte blogga?

Någonstans inom mig finns behovet och någonstans inom mig saknas den där lilla gnistan som gör behovet till handling.

Jag tänker väldigt ofta på att just blogga och är irriterad på mig själv för att jag inte höll ut. Men nu gör jag ytterligare ett försök. Min plan är att jag ska hålla ut hela augusti. Även om jag inte orkar så ska jag. Jag har ofta saker att skriva om men de förpassas till ett dammigt hörn i min hjärna och jag minns dem inte.

So here goes, ytterligare en mäktig dödsryckning.

Aktiverar mobilblogg

Konstgjord andning

Under de senaste sex månaderna har det förekommit alldeles för många tillfällen då jag tänkt att "det här måste jag skriva om" men insett att jag dödat bloggen.

Dessutom har jag vid ett flertal tillfällen läst artiklar där man frågat sig eller rent av hävdat att bloggen är död. Min blogg, ja men det globala bloggandet är verkligen inte över. Så för att bevisa motsatsen så blåser jag liv i Amalia Med Grisarna och så får vi se hur länge det håller.

Det är alltså med konstgjord andning jag ger mig in i detta.