Jag har fyllt trettiosex år. Vid första anblicken kan man luras att tro att det är ju ingen märkvärdig ålder. Men när vi tittar lite närmare så visar det sig att trettiosex kanske är den mest märkvärdiga ålder som finns.
Det handlar egentligen inte om var du befinner dig i livet.
Om du bor i ett hus som du renoverar med tre barn hängande i dina Odd Molly koftor, så är det inte det som är särskilt märkvärdigt.
Om du jobbar femtio timmar i veckan på ett företag i någon storstad och letar efter kärleken på nätet och somnar ensam i en trea med nya stammar, så är det inte det som är särskilt märkvärdigt.
Om du letat efter kärleken i hela ditt liv och nu hittat den. Om du nu väntar ditt första barn och känner att du egentligen är väldigt trött, så är det inte det som är särskilt märkvärdigt
Om du lever ensam och efter sju års studier och CSN- lån precis fått ditt första jobb som lärare på ett högstadie i en friskola och inser att du är kär i din kollega av samma kön. Och du undrar hur du ska hantera dina frånskilda föräldrars krav på ultra-biologiska barnbarn, så är det inte det som är särskilt märkvärdigt.
Nej, det märkvärdiga och näst intill magiska ligger i att nu har du korsat avgrunden, helvetsgapet. Och det visar sig att du är inte helt oskadd men du lever åtminstone. Nu står du på andra sidan och blickar bakåt; bakåt mot tiden då du var trettio. Blickar du framåt så ser du det oundvikliga, den sifferkombination som säkerligen brukas av hemliga sällskap i voodooriter eller som skulle kunna vara lösenordet till Pentagons intranät : 40.
3 kommentarer:
Ahhhh... Det var inte så märkvärdigt.
Det säger du bara för att du inte minns hur det var att vara trettiosex, farbror Wickberg.
Det är nog sant. När man kommer upp i min ålder så flyter liksom årtiondena ihop.
Skicka en kommentar