Mina gamla hemtrakter

Vi är och hälsar på mor i Karlstad. Min mamma. Hon berättar så roliga saker. Till exempel berättar hon gärna om den gången vi var ute och gick på Herrhagen och jag, modell liten, snubblade i en hundbajs. Hela jag var nerkletad med hundavföring. Det är ju ett praktexempel på historier man gärna vill höra om och om igen. Den andra favoriten är när jag i den tidiga tonåren fick en sten i huvudet och var tvungen att sy. Sedan dess har jag väldigt svårt för blod. Svimmar gärna. När mamma börjar berätta den här episoden ur mitt liv försöker jag tala om att jag vill inte prata om det. Men hon hör dåligt så hela den blodiga historien dras från början till slut. Jag känner hur allt blod lämnar huvudet och jag börjar må illa. Min personliga favorit är den om hur min kusin brukade stänga in mig i ett skåp i vårt kök. Tillslut blev de tvugna att ta bort dörren. Sedan dess lider jag av klaustrofobi light. Men jag vet att jag är på god väg att bli en lika god och enformig historieberättare som mamma.

Fulaste julklappen

Länk

Slit och släng

Igår var jag på ett sådant där klädparty. Jag klarar inte av klädpartyn av flera olika anledningar:

1. Jag känner mig som en katt bland hermelinerna. Det är för mycket mammor i min egen ålder under samma tak. Jag fixar inte sådant. Det är en utav anledningarna till att jag aldrig går på småbarnsmusik eller öppna förskolan.

2. Vilka hutlösa priser det är på kläderna! Jag är inte snål, inte rik, kär i H&M. Min 8- åring nöter ner sina kläder. Ingenting går längre att spara. Det är bara att slänga. Minstingen växer ju så fort och kladdar ner sig. Det är inte läge för fuxiafärgade mjukisbyxor i froté för 190 kronor eller en tunika i storlek 86/92 för 300 kronor.

3. Försäljaren säger att det är absolut inte några som helst köpkrav. Men jag ser ju hur hon sneglar och hoppas på den där vita orderlappen som jag lämnat orörd.

4. Jag känner mitt ansvar att le brett och ge försäljaren all min uppmärksamhet, ställa lite frågor och skratta åt skämten fast ingen annan gör det. Det tar på krafterna.

Men igår var det för värdinnans skull jag närvarade. Hon fick 300 kronor i rabatt för vi var så många där. Och jag inbillar mig att min närvaro var avgörande i rabatt frågan.
I bilen på väg hem lovade jag mig själv att i fortsättningen tacka nej till att närvara vid klädpartyn. Allt har sin tid. En epok går härmed i graven.

51% svenne. 49% blatte.

Jag halkade in på den här bloggen och hittade det här:

[-] Ditt efternamn slutar på -son. Nej.
[X]Du känner någon som har samma förnamn som du. Ja. Min faster. Men vi ses aldrig. Räknas det?
[X] Du känner någon som har samma efternamn som du. Ja. Min man typ. Och våra två barn. Och min mans farbröder, mostrar, kusiner...
[X] I din familj är ni 2 barn. Japp - jag och lillebror.
[X]Du bor i villa. Självfallet.
[-] Du bor i en tätort. Nej. Been there and done that.
[-] Dina föräldrar är mellan 35-50 år gamla. Oh, nej.
[X] Dina föräldrar har gift sig. Ja. Way back.
[-] Din mamma är yngre än din pappa. Nej, pappa är tio år yngre. Lammkött när det begav sig.
[-] Din pappa heter Lars. Knappast.
[-] Din mamma heter Anna. Nej, hon heter Maud och jag har den stora ynnesten att bära det som mellannamn...
[-] Din familj har en Volvo. Nej. Renault.
[X] Din familj har en silvergrå eller röd bil. Rouge.
[X] Du har tillgång till Internet hemma. Ja.
[X] Du har egen mobiltelefon. Skulle tro det ja.
[X] Du har ett eget rum. Vaddå eget rum? Ett rum som jag kan smita undan till och stänga in mig i och försvinna in i en tyst bubbla av färg och form? Nej. Eget hus. Ja
[X] Du har varit utomlands minst 2 gånger. You bet. Many, many times. Uj, uj.
[-] Du har varit på Mallorca/Kanarieöarna. No.
[X] Du har varit i Grekland. Ja.
[X] Du har varit på Öland minst 2 gånger. Ja. En gång som tonåring. Lägerskola med högstadiet. Vidrigt!
[-] Du har varit på husvagnssemester minst 2 gånger. Usch nej.
[-] Din familj har en husvagn. Nej..
[X] Ingen av dina föräldrar röker. Man vet aldrig med pappsen. Tror inte det. Så det blir nej.
[X] Din pappa är lite lätt överviktig. Japp.
[-] Du idrottar flera dagar i veckan. Ja...*korsar fingrarna bakom ryggen*
[-] Du har husdjur. Nej. Aldrig i livet.
[X] Du får månadspeng. Ja. Från mitt jobb, försäkringskassan och CSN.
[-] De flesta i din familj är blåögda. Nej.
[X] Du äter på Mc Donalds. Inte just nu. Det händer. Vi föredrar MAX.
[X] Du följer Melodifestivalen. Absolut. Jag måste ju ta mitt ansvar och upplysa mina medmänniskor om reflexvästar.

Multiplicera antalet kryss med tre: 17X3= 51 % svenne.

Uppföljaren till Reflexväst

18 februari 2008
Till SVT Tittarservice
Från Patricia
Hej!
Vid senaste deltävlingen av melodifestivalen noterade jag att samtliga pressfotografer bar reflexväst. Varför?

20 februari
Till Patricia
Från SVT Tittarservice
Hej Patricia!
Du undrar varför pressfotograferna som arbetade under Melodifestivalen
2008, deltävling 2 (Västerås) har reflexväst. Det är helt enkelt för att vi
ska kunna veta vilka som är poolfotografer och därmed har tillåtelse att
vara på speciella ställen. Det vill säga: västarna används för att markera
vilka som är poolfotografer.

Med vänliga hälsningar
Helena Brodén, Melodifestivalen 2008

Fatta att behöva ödsla tid med att svara på en sådan värdelös fråga! Jag skulle ha formulerat den annorlunda. Jag förstår att västarna är till för att skilja pressfotograferna ur mängden. Det jag vill veta, varför just reflexväst. Men om det är av den enkla anledningen att de ska veta vilka fotograferna är så måste jag ju erkänna att reflexväst är det ultimata...redskapet.

Så då skulle jag kunna ha en reflexväst under festblåsan om jag av någon okänd händelse skulle befinna mig vid Melodifestivalen live. Vilka schyssta bilder jag skulle kunna få...

Transgastrisk kirurgi

Så man har alltså fört ner ett gastroskop till magsäcken. Man har gjort ett hål i magen och gått in till bukhålan. Gastroskopet förs sedan vidare till den inflammerade blindtarmen. Den opereras bort och dras ut GENOM MUNNEN. Fy, nu vill jag inte vara med längre.

Jag har funderat vidare:
Detta gastroskop måste vara ett riktigt multitool, såvida läkarna inte halar ner tre olika slangar. Det behövs givetvis en kamera, skalpell och någon slags mekanism som för upp blindtarmen genom bukhålan, magsäcken och matstrupen. Jag föreställer mig en sådan där klo som vi hittar på nöjesfälten. Ni vet den där som eventuellt får tag på ett läskigt mjukisdjur. Vi vet alla hur svårt det är att vinna det där djuret. Låt oss hoppas att det inte är samma lotteri vid en blindtarmsoperation.

Jag kan också föreställa mig att läkaren trycker på en knapp och ett litet kastnät kastas ut över blindtarmen, eller så använder de sig av en liten sugpropp. Det är av yttersta vikt att man får med sig rätt organ upp ur patienten.

Det bräcker det mesta att kunna säga att man haft en inflammerad blindtarm i munnen.

- Ja, du vet jag levde och utövade kampsport tillsammans med bengaliska tigrar i tjugofyra år. Min kost bestod endast utav eukalyptuslöv och groddar. Jag lärde mig tigrarnas språk och bodde  i ett träd.

- Ja, men du, jag har haft en inflammerad blindtarm i munnen.

Reflexväst

Men ärligt, varför bar de reflexvästar? Räcker det inte med en sådan där gigantisk bricka att hänga runt halsen? Är det inte väldigt opraktiskt med reflexväst med tanke på alla starka strålkastare som sveper omkring? Var det slut på id- brickor och bra idéer? Vem fick springa till IKEA family avdelningen och köpa västarna? Eller har man som pressfotograf alltid en reflexväst nerpackad i sin kameraväska, utifall liksom? 

I-landsproblematiken i mitt föräldraskap

Jag har varit förälder i åtta år. Det är svårt att vara förälder men jag skulle aldrig någonsin vilja byta det mot ett inte varande. Barnen berikar mitt liv. 

En utav de jobbigaste sakerna med att vara förälder är ett i- landsproblem. Jag tycker inte om att behöva byta Happy meal leksaker. Under hela måltiden har antagligen barnet ifråga frågat x antal gånger om vi kan byta leksaken. Under hela måltiden har jag gruvat mig x antal gånger och svarat jakande på frågan om bytet x antal gånger.

Så kommer då det oundvikliga tillfället då jag måste ta "hej-jag-kostade-åttioöre-att-framställa- och-den-som-limmade-ihop-mig-tjänar-åttioöre-i-veckan-och-försörjer-hela-sin-familj-när-den-egentligen-borde-få-gå-i-skolan-och-jag-är-en-urkass-sak-som-ditt-barn-tröttnat-på-inom-loppet-utav-tjugofyra-timmar-och-om-en-månad-finns-jag-inte-längre-bland-era-ägodelar" leksaken och säga de magiska orden:

- Hej, jag undrar om vi kan få byta leksaken för hon har redan en sådan...

Det är förnedring. Men jag gör allt för mina barn.

Bättre lycka (och låt?) nästa gång

- Upprörda läsare har hört av sig till Expressen; de kom inte fram när de skulle rösta på Carola (inte Andreas då eller?)
- En "journalist" på ovannämnda blaska undrar om hela svenska folket har blivit tondövt.
- Det spekuleras i om Carolas (inte Andreas) fans trodde att de var så säkra att de inte ens brydde sig om att rösta.

Ja, jag vet inte men det var faktiskt uppfriskande. Jag tycker varken eller om Carola. Jag tycker att Rongedals låt var sådär. Jag är urtrött på Sanna Nielsen.
Men det är uppfriskande att förhandsfavoriterna får kämpa sig till Globen, om de nu tar sig vidare. Det är kul med schlagerskrällar!

Melodifestivalen i Västerås

När pressen stod framme vid scenen och tog kort på finalisterna i melodifestivalen hade samtliga fotografer reflexvästar på sig. Varför det? För att synas bättre eller vaddå?

Endast mamman är vaken

Klockan är 08.31. Endast jag är vaken. Jag har alltså lyckats smyga mig upp ur sängen. Jag har lyckats ta mig ner för trappan. Jag har lyckats sätta på kaffepannan. Jag har lyckats rosta bröd. Jag har lyckats bära ut lite disk till köket. Jag har lyckats! Ingen är vaken och det har gått hela 14 minuter.

Teknikens under

Jag växte upp under det glammiga, plastiga, fluffiga, neonlysande, permanentade 80- talet. På 80- talet spelades det fortfarande LP- skivor och vi spelade in Trackslistan på kassettband. Jag minns hur gött det var när jag äntligen lyckades synka play och record knappen med låtens början och hur irriterande det var när programledaren eller vägverket började prata mitt i sången.
Man kan tycka att jag har gått vidare. I dessa tider när allt finns tillgängligt på iTunes, olagliga sajter eller i butik. Ingen spelar väl längre in på band? Vi spelade ofta, ofta in oss på band; gjorde radioprogram. Nu spelar man in sig med webbkamera och lägger ut det på Youtube. Uj, uj.

Det jag vill komma fram till är att jag har inte alls gått vidare. Nej, jag spelar inte in Svensktoppen på band men när jag lyssnar på radio och det börjar pratas mitt i en låt kommer jag allt som oftast på mig själv med att bli irriterad och tänka; "Men hur kan dom? Fattar de inte att de kan sabba en schysst inspelning?"

Hej då Gotland

Nu åker vi hem.

Gravid? Inte jag inte.

Igår råkade jag ut för en sådan där människa som fullständigt pratar hål i huvudet på frivilliga eller ofrivilliga lyssnare. De bara pratar, pratar, pratar och pratar. Mitt i allt ordbajsande kommer den enda fråga som som inte rör den egna sfären: "Är du gravid?" Mitt svar blev: Nä, jag har dålig hållning...(för det har jag faktiskt. Jag står som en säck potatis.) Egentligen skulle jag vilja svara: "Vad är det för olämplig fråga? Ja, jag kanske har tendens till mage men skit i det du. Du borde tänka på vad du säger. Tala är silver tiga är guld." Så försvinner jag i ett moln av parfym, fett och bitterhet.

Bäst i test

Ingen vettig människa flyttar från den här ön. Jag lyckas hålla mina känslor i schack. På utsidan syns intet men inom mig frågar jag samma sak om och om igen: hur kunde vi flytta härifrån? Hur hade livet varit om vi bott kvar? Det är så obeskrivligt vackert här så det gör ont.

Oskarshamn

Nu är vi i väntsalen vid färjeläget. Här har tiden stått still. Sånt gillar jag.

Mot Gotland

Sportlov. Markolio drar till fjällen. Vi åker till Visby där soptippen är den högsta toppen. Men Gotland är fantastiskt. Vi har inte varit där på flera år. Det var på Gotland vi träffades, gifte oss och bodde våra första år som makar. Jag grät i flera år efter att vi flyttat till fastlandet. Nu är jag faktiskt lite orolig över hur jag ska reagera känslomässigt då jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna.

Idag frågade 8- åringen: "Finns det någon här som kan lära mig att gå ner i spagat?"

(Det känns viktigt att poängtera att närvarande var jag, maken och Minstingen. Smickrande!)

Vad annat kan man svara än: "Jamen visst mitt barn. Jag ska bara damma av min gymnastikdräkt, stretcha lite, smörja in hela kroppen med margarin och sedan kör vi"!

Högstadiet, I hate.

Varje gång jag ser högstadieelever får jag en rejäl klump i magen. Den klumpen är inte särdeles svåranalyserad; ångest. Min tid i högstadiet var den absolut värsta tiden i mitt liv. De tre åren genomled jag i Näsbyparksskolan i Täby. Jag bodde i gettot, alla andra i Lahäll, Norskogen i flådiga villor till vilka de tog Roslagsbanan. Det var prassliga Henry O'Loyd jackor i klara färger med manchesterkragar, olycklig kärlek, hormoner, skolbal som jag dissade, rosa Lacostetröjor, redskapsgymnastik, Ciao moppar. Usch, högstadiet var vidrigt.
Nu får jag bejaka alternativt förtränga och tröstäta en semla.



(Som förslag på alternativa stavningar på tröstäta ger datorn bl a tröstärta...vad är det?)

Fem miljoner otacksamma pärlor senare

- Maaammaaaa, vet du var min leksakstelefon är som låg i mitt rum?
- Nej.
- Mä, det var ju faktiskt du som städade mitt rum igår!
- Eller så säger man; tack mamma att du städade mitt rum.

Fem miljoner pärlor senare

Weeeeeeeeeeee, rassel, rassel, RASSEL, weeeeeeeweeeeweweweeeeeee, zooop, *vad var det?, weeeeeeeweeeeeeeee, rassel, rassel, rassel, rassel, rassel, rassel, rassel, weeeeeeeweeeeeeeeeeeeeeee, rassel, rassel, rassel, rassel, rassel, rassel, rassel, rassel, rassel, rassel *tar det aldrig sluuuut?, rassel, rassel, weeeeeeeeeee, weeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee.

- Öh, mamma....var är alla pärlor?

- Eller så säger man; åh, tack mamma för att du städat mitt rum...